Gamla vägar i Västergötland – föredrag med Håkan Kumler

Uppskattningsvis 30-40 västgötar infann sig på Västgöta Nation den 19 oktober för att lyssna på Håkan Kumler som höll föredrag om gamla vägar i Västergötland. Efteråt var det förstås gasque med sång, mat och trevligt umgänge.

Håkan bor i Alingsås och är skaradjäkne och historielärare.  Hela föredraget geomsyraades av kärlek till hembygden och ackompanjerades av vackra fotografier. Han berättade om gånggrifter och vandringsleder som är 4000 år gamla, om vägar som följde Viskan, Ätran, Säveån, Göta älv, Lidan  och alla övriga vattendrag i det stora landskapet, och om hålvägarna som uppstod av slitaget från hästar, boskap och människor.

Utvecklingen gick framåt. Med Gustav Vasa blev det länsindelning och krav på att man skulle kunna köra med vagn på en väg,  Sverige importerade salt och exporterade hudar, smör och järn. Det var ett väldigt resande även på den tide, och det gick långsamt. Gästgiverierna låg tätt,  komforten var inte alls acceptabel enligt dagens anspråk, men man fick mat och tak över huvudet och en säng att vila på, oftast i sällskap med flera andra.

Landsvägar som kungen och hovet sedan använde blev kungsvägar, bönderna fick skjutsplikt, man satte upp milstenar. Och gästgiverierna låg tätt. Mil, halvmil, kvartsmil men inte till någon särskild plats, bara om och om igen i serier. I Västerplana tillverkades 686 milstenar. Hur lång en mil var varierade dock mellan olika landskap.

Inte förrän 1878 blev 1 mil samma sak i hela Sverige. Järnvägarna under andra halvan av 1800-talet tog bort behovet av milstenar och gästgiverier. Om allt detta, liksom om stenmurar, vägbroar, rengöring av milstenar, och om dagens riksvägar som inte längre följer terrängen berättade Håkan Kumler. Han hann också påminna oss om att vägskyltarna förr, när bilismen var ny, var gula med svart text. Är det någon som är gammal nog för att komma ihåg det?

Jan-Erik Synnerman