[pdf-embedder url=”http://www.vglf.se/wp-content/uploads/2018/09/Affisch_högupplösning_v6.pdf”]
En nyfiken och ganska stor skara samlades i festsalen för att lyssna till historien om Limerickens intåg i Sverige. Svante Beckman, nationsmedlem under 1960-talet, läste ekonomisk historia och hamnade så småningom som professor i Linköping. Nu återvände efter flera decennier för att berätta hur hans farfar Magnus genom en anteckningsbok förde Svante på rätt spår. Magnus kom till Uppsala 1880 och tog en teol. kand. Som många andra under den tiden fick han TBC och reste till Schweiz på kur. Väl där utbildade han sig till elektroingenjör och blev konstruktör.
Hans anteckningsbok kallades Kladaderatsch och där tecknade han ner skämt och annat som kunde användas för att berika sällskapslivet. Svante fick anteckningsboken av sin far och hittade fem witzar i limerickform från 1893. Vem var då upphovet till dessa?
Jo, spåren förde till Ivar Damm, som var kurator på Västgöta Nation på den tiden. Han introducerade limericken på svenska men publicerade inte sina verser förrän i en artikel 1913, antagligen av omtanke om sin karriär som lovande seriös diktare. Han blev dock gymnasielektor i matematik. Huruvida hans första vers från 1884 var inspirerad av den engelska limericken är oklart, men strax blev han det.
Tidigare forskning har identifierat Adolf Noreen som versformens tongivande svenska introduktör, men det var Ivar Damm som i festliga akademiska sammanhang startade limerickflugan i Uppsala åren runt 1890.
Vad kännetecknar en Limerick?
· Den strikta formen, 5 rader, varav 1, 2,och 5 har nio stavelser och rimmar, raderna 3 och 4 har sex stavelser och rimmar inbördes.
· Den ska ha skabrösa eller åtminstone överraskande inslag
· Sista ordet i rad 1 ska vara antingen en ort eller ett egennamn.
Limericken har utvecklats genom 1900-talet, och nådde stor popularitet när Hans Alfredson gav ut Svea Hunds limerickar 1976. Det finns bara en handfull limericksamlingar, de flesta utgivna på eget förlag, men enstaka ledande svenska författare som Lars Gyllensten har skrivit sådana. Numera är intresset relativt svagt i vårt land för denna diktform.
Dock icke så denna höstkväll! Eter avslutad föreläsning och mingel gick vi till dukat bord. Där bröt kreativiteten ut då vi uppmanades att skriva egna limerickar. Det ena förslaget efter det andra framfördes.
Middagen förflöt på vanligt sätt med god mat, myckenhet vin och sång och fina tal med skämtsamma knorrar. En ovanligt trevlig höstfest!
Maria Wold-Troell